Det var det man var. Inte en människa med förhoppningar och behov; man var en slags enhet som förflyttade andra enheter. Man var inte en människa. Man var en signalpinne.Jag frågar igen: var finns den berättelse som rymmer detta, var finns den dikt som lyckas fånga in det nya Sverige som inte är annat än en återgång till statarsamhället? Vi lever i samma stad, ändå inte. Vi lever i samma land, men du bor i ett annat. Ja, jag är arg på ett sätt som inte kan förklaras på annat sätt än genom klass.Det skriver Kristian Lundberg, född 1966, till Crister Enander, född 1960.
Han skriver ett mycket vackert brev, du kan läsa det, till varandra under några veckor framöver. Lundberg, bosatt i Malmö, är författare och kritiker.
- Jag har hört att du inte ens äger ett exemplar av alla dina böcker.
Det stämmer. Jag vet inte ens exakt hur många böcker jag har gjort. Jag måste radera för varje gång jag skapar någonting nytt. Jag är rädd för att jag ska bli högmodig. Glömma bort var jag kommer ifrån. Och eftersom jag är den jag är: min klass. Det tycker jag är viktigt.Jag tycker mycket om tonen: man ska radera (i huvud) för varje gång i liv likasom i en dröm, och sedan drömen är fria av dagens oredar.
Det spelade ingen roll vad jag sa eller skrev.
Enligt Lundberg alla hade redan bestämt sig för hur det skulle uppfattas. Att de hade en så klar uppfattning om vem jag var som människa.
En del psykiskt sjuka människor som hängde på där, folk skickade bilder på min ytterdörr. Det tyckte jag var obehagligt.
Lundberg sade:
Jag har en känsla av att om jag hade rånat en bank så hade det varit mer okej.
Det stämmar med kategori `Solen car´ av Bruce Springsteen.
att råna en bank? Hmmmm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar